Idag har jag en ganska bra dag, för ovanlighetens skull.
En dag som inte innebär att ångesten äter upp mig och att tårarna inte försöker tränga sig ner nedför kinderna.
Jag kände idag glädje av att se regnet falla ner på den snart gröna gräsmattan, och när jag fick den känslan förstod jag att idag är det min tur att få utstråla glädje och massa skratt.
Och när en sådan dag kommer då måste jag verkligen ta vara på den, för man vet aldrig när den nästa gång kommer att komma.
Folk frågar mig ganska så ofta om jag aldrig någonsin kommer bli den samma tjej som jag en gång var..
Och svaret dom alltid får tycker dom inte är ett positivt tänkande.
Jag kommer ALDRIG bli desamma igen, hon jag var hon kommer aldrig att visas igen.
Det har hänt så mycket under åren och jag själv försvann i virrvelvinden.
Och jag tänker inte ge mig fan på att försöka bli en kompia av den jag en gång var.
Jag tänker låta mig själv växa fram till det som blir.
Jag kanske inte blir lika glad eller så blir jag gladare än vad jag någonsin varit.. vem vet?
Oavsett vad så den johanna ni engång kände hon är borta och hon kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Smärtan förändrade mig.
Och jag har lärt mig att leva med det, jag kan inte förändra det som en gång var, utan jag kan göra det bästa utav det som är nu.
Jag har förlorat riktigt mycket under min korta tid på denna jord, men jag har försökt att acceptera det på något vis och försökt att leva med det..
För jag kan inte göra så mycket mer än det.
Ofattbara saker händer oss alla, saker som du inte har någon som hellst kontroll över.
Som när min kusin tog sitt liv, eller som när min pappa blev sjuk.. det är två saker jag inte alls kunde förutse och ha kontroll över, jag var helt enkelt tvungen att leva med det.
Det fanns inget jag kunde göra så det inte skulle ske.
Och hur mycket man än vill så kan man inte med ett trollspö fixa detta..
Man kan inte ha kontroll över allt.
Det där överlämnar jag till gud, om han nu finns förstås.
Världen är hemsk på så många vis och så orätvis, men vi måste på något vis försöka att leva med det.
Eller var med och förändra.
Men vi kan inte göra något åt det som inte kan fixas.
Vi kan inte ta tillbaka någon från det döda, vi kan inte bota någon men en obotlig sjukdom, vi kan inte bara trolla bort någons smärta.
Vi måste leva med det fatum att livet inte är föralltid.
Lär er att leva med det som är här och nu.
Idag känner jag mig klok, och det beror bara på att jag idag fick en ångestfri dag, i morgon kommer jag med all säkerhet inte känna så som jag skrev idag.
Men då kan jag iaf klicka upp detta och läsa det jag själv skrev och kanske på något vis få tillbaka känslan.
Kram på er alla!