Har kollat igenom alla mina så kallade "dagböcker" under dom tre åren jag bodde i Lycksele, och inser hur mycket jag misslyckats med men endå så mycket jag faktiskt lyckats med.
Och helt ärligt så är jag mer än stolt.
I tre år fick jag gå igenom mer än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig.
Vilken jävla resa de var.
Men jag överlevde, och idag står jag på en plats jag aldrig trodde jag skulle stå på.
Jag bor hemma sen långt tebax, och jag lever i ett fantastiskt förhållande med min underbara kille.
Jag kämpade och vann hem storsegern!!!!
Jag vann det största priset som finns, min familj och vänner och min kille.
Men jag trodde också att allt skulle bli bra när jag fick flytta hem, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Men varje dag kämpar jag för att livet ska få en vändning, jag hoppas fortfarande på ett mirakel.
Mitt nya mål är att jag en dag ska få må bra, och dit ska jag komma.
Jag skiter i om det kommer göra ont, att det kommer va många nätter som är sömnlösa, att jag måste gråta floder osv osv.
Jag ska klara detta precis som jag klarat allt innan.