risvall.webblogg.se

Hej!

 

Ännu en dag som börjar lida mot sitt slut (äntligen) dagen har varit alldeles för lång, idag har jag haft andra mötet för denna vecka och otroligt många känslor dök upp, och att ha mötet i samma korridor som pappa spenderade sina sista veckor i livet gjorde inte saken så mycket lättare.

Idag pratade vi mycket om en mening jag alltid använder mig utav, "Jag borde ha gjort så".

Tex, jag borde ha kört pappa tidigare till sjukhuset då han började få ont igen då kanske han hade levt idag.

Eller jag borde ha misstänkt att Linnéa var självmordsbenägen, då kanske även hon hade levt idag.. och det är bara 2 utav miljontals meningar jag säger till mig själv varje dag "Jag borde ha gjort".

Denna mening gör att jag inte kan acceptera att dom bara dog, min hjärna vill få mig att tro att det var något mer jag kunde göra för att rädda dom, fast i själva verket gjorde jag kanske allt jag kunde.

 

Igår på KBT:n började vi med linnéas självmord, och det var svårare än jag trodde.

När hon dog stängde min kropp utav, jag kunde inte känna något och det är vanligt att kroppen reagerar så när det blir alldeles för mycket, mer än vad man klarar av.. det är alltså inget jag valde skulle hända, utan min kropp stängde av helt utan min vetskap. 

När någon dör går vi igen 5 olika faser när vi sörjer, men jag gjorde aldrig de, för kroppen stängde av..

Och nu flera år senare har vi öppnat upp det stora såret som blev när Linnéa valde att ta sitt liv, jag får återuppleva allt ännu en gång, få känna allt en gång till, sörja på riktigt, bli arg på riktigt men framförallt få ett avslut, säga farväl på riktigt.

Om jag är redo? Nej det är jag verkligen inte. Jag vill hålla henne levande men i långa loppet förstör det bara mig.

Hennes mobilnummer är kvar i min kontaktlista, på så sätt känns det som att hon fortfarande är kvar här hos oss.

Igår var bara början på en lång och smärtsam resa, att säga adjö och acceptera är något jag inte kan förstå är möjligt, men det är målet och att jag en dag kan inse att jag gjorde allt jag kunde.

 

Jag hoppas att jag efter 20 år här på jorden ska få börja må lite bättre, att KBT:n och alla dessa mediciner ger mig en ny start på livet.

 

Nu ska jag lägga mig och se en film och sen ta och lägga mig och sova.

Vi hörs igen imorgon.

Kram