Som rubriken lyder så har smärtan ändrat mig, jag är inte samma person som jag en gång var.
All smärta som kommit och gått, och all smärta som jag bär på idag har förändrat mig.
Det känns precis som att mitt spöke lever inom mig.
Jag har backat från allt, jag har till och med backat från mitt sociala liv.
Skiter i och svara när folk ringer, när vänner skriver för det känns lättast så.
Jag sitter gärna hemma ist och slår på en film och låter livet utanför mitt fönster fortsätta som vanligt, för jag vill inte vara med på den resan längre.. jag vill leva mitt liv i vårt tysta hus där jag är omringad av skog och fjäll.
För just där där är livet som bäst, mitt egna paradis.
Risbäck är mitt hem och det har det alltid varit, Dorotea det kan man inte kalla hem längre för där är inget som det brukade vara. Min vän finns inte kvar längre.
Hon var mitt allt, och inget funkar utan henne.