Hej alla fina.
Ligger just nu i sängen och är helt slut på efter en dag i Lycksele med behandling, och idag blev väll en "Lyckad" dag med lite framsteg.
Det ämne vi har börjat bearbeta är det sexuellaövergreppet/sexuelltutnyttjad/hot jag var var med om när jag var 14 år, som pågick en längre tid innan jag tillslut vågade kliva fram och berätta, gick till tingsrätt och hovrätten och jag "vann" eller vad man nu ska kalla det, men det tröstade aldrig mig, han ärrade mig för livet, och man kan säga att han tog en del av mig som jag aldrig igen kommer få tillbaka.
Han är i mitt huvud till och från varje dag och uppkommer i vissa situationer.
Är rädd att träffa nya, för jag bär kvar rädslan att det kommer hända igen, därför jag alltid backar undan då det börjar komma för nära, av ren reflex för att skydda mig själv.
Jag har även under alla dessa år anklagat mig själv för allt som hände, att det var mitt fel, även ställt mig frågor som "varför skrek jag inte, varför kämpade jag inte lite mer?"
Även 2varför gick jag på den sidan av klassrummet" Va de som att be om det?
Jag anklagade mig mer än vad jag anklagade honom, att allt var mitt fel.
Han ägde mig,och jag blev helt förlamad.
Så idag gick vi igenom hela händelsen och hon förde fingrarna fram och tillbaka framför mina ögon, och på det viset "återupplever" man hela händelsen och det var då jag såg att jag kämpade, men han höll i mig så hårt jag kunde inte göra något, jag kunde inte skrika för han Ägde mig, han visste precis vad han skulle göra och säga så jag inte skulle våga, innom mig skrek jag, men jag kunde inte få fram några ord, jag försökte.
Att återuppleva dessa hemska minnen är bland det jobbigaste jag gjort, men jag har gjort ett litet framsteg idag, ett myrsteg.
Kanske jag en dag kan kolla mig själv i spegeln utan att sed hans händer på min äckliga kropp, för det är precis så jag känner, att min kropp är äcklig och det är tack vare honom.
Han äger mig, men en dag hoppas jag att jag tillsut får äga mig själv igen.
Jag kommer aldrig bli den person jag en gång var, hon försvann den sekund han tog sig rätten att ta på mig och hota mig till döds, men jag kanske en dag inte längre kommer vara rädd och anklaga mig själv, för det är något som tär mycket på mig och gör mig så trött.
Ja som sagt detta kanske är början på något bra, vem vet? KBT kanske visar sig vara nyckeln till ett lite bättre liv.
Men nu ska jag sova, nytt möte i morgon med min kontakt på psyk sen tänker jag dra mig mot övik och och häsla på släkten och vila.
Ta hand om er.
Kram