Saknaden efter Linnéa kommer aldrig försvinna, den blir inte mindre den blir bara större.
Att det redan gått nio månader det är ofattbart, det känns som det var igår hon vandrade vidare dit upp.
Alla säger att jag är stark, för jag har orkat stå kvar på mina ben i nio månader.
Men dom har så fel.. när jag somnar hoppas jag att jag aldrig vaknar igen, när jag är själv rinner tårarna och dom slutar aldrig.
Hur kunde hon lämna mig kvar? Hur kunde hon lämna mig med all denna smärta och saknad?
Fattade inte hon att livet skulle rasa när hon valde att ge sig av?
Såg hon inte hur min familj sjönk ner i sorg när Björn valde att vandra upp till himlen?
Hon sörjde honom också, hon kände smärtan.. men hur i helvete kunde hon ett halvår senare göra samma sak när hon visste hur smärtan kändes för oss som blev kvar?
Jag känner mig ensam och liten i denna stora värld, jag är rädd.
Rädd att förlora dom som jag har kvar, för just nu känns det som att alla försvinner som dominobrickor.
Jag har en underbar familj och vänner, men jag har förlorat min guldklippa.. hon som alltid var där.
Och nu helt plötsligt är hon inte de.
Jag har lyckats gå på jobb och klarat mig igenom långa och svettiga arbetspass, men om jag ska vara ärlig så är jag rädd att jag ska tappa fotfästet och tappa kontrollen..
hade Linnéa varit kvar och en sådan sak skulle hända skulle hon hjälpa mig upp igen, hon skulle hjälpa mig som ingen annan kan.. Men nu är det hon som jag sörjer och det kan hon inte hjälpa mig med.
Och det kan ingen annan heller göra..
Hon kan inte vara borta, hon kan fan inte vara död!
Det var inte så här livet skulle bli.. hon ska ju vara här på jorden och göra allt som vi drömt om.
Folk säger att med tiden läker alla sår men dom har så fel..
