Idag känns allt hopplöst, allt känns så fel.
Det är tungt att andas, hjärtat blir bara trasigare och trasigare.
Och i morgon är dagen kommen, dagen vi ska säga farväl.
På något sätt så tror jag fortfarande inte att detta är sant, att det bara är en dröm..en jävligt dålig dröm.
Jag hoppas på att vakna och veta att hon lever, att hon andas.
Men hon är borta nu, hon har svävat upp till det blå.
Hon kommer aldrig hem igen, jag kommer aldrig höra hennes skratt.
Aldrig kommer jag igen få en kram.
Livet kommer aldrig bli sig likt utan henne, men jag måste på något sätt inse att det är så här livet kommer se ut nu, att hon aldrig mer kommer tillbaka och att jag måste fortsätta leva.
Vill inte att morgondagen ska komma, vill inte behöva klä mig i mina svarta kläder och sedan gå och säga farväl.
Min bästa vän, min kusin och käraste syster. Du är mitt allt!