Men för mig känns det som det var igår du försvann från våran jord.
Jag minns varenda sekund av den dagen, alla samtal jag fick och alla jag ringde för och kolla om någon visste vart du var någonstans.
Jag och mamma satt i soffan och väntade på ett samtal, ett samtal som skulle bekräfta om du var i liv eller inte.
Sen helt plötsligt hör jag, Linnea är död..
Dom orden snurrar fortfarande runt i mitt huvud, hela dagarna.
Den dagen stannade mitt liv, jag kunde inte andas för smärtan gjorde så fruktansvärt ont.
Linnea var min kusin, vi växte upp tillsammans. Vi höll ihop redan efter jag föddes.
Linnea och jag var inte bara kusiner, vi delade något mycket större än det, vi var bästa vänner och systrar.
17 år fick jag dela mitt liv med den fantastiska människan, hon och jag skapade tusentals minnen tillsammans under hennes tid här på jorden.
Och dom är oslagbara.
Vi höll alltid ihop, precis som vi lovade varandra när vi gick på dagis.
Vi gjorde allt tillsammans, vi sa allt till varandra.
Hon bodde nästan hos mig, var hos mig hela tiden.. och så har det nästan alltid varit i alla dessa år.
Tillsammans har vi skrattat tills vi fått ont i magen, gråtit tills vi nästan fyllt ett helt badkar, bråkat som systrar alltid gör, men vi blev vänner lika fort igen.
Linnea har ALDRIG missat en enda av mina födelsedagar, hon var med på min 1-års dag och alla födelsedagar efter den. Och den smärtan som kommer och kniper runt mitt hjärta när jag tänker på att när jag fyller 18 år kommer inte min älskade vän att kunna sitta där mitt emot mig som hon alltid gjort, platsen kommer vara tom.
Jag kommer aldrig kunna förstå, jag kommer aldrig få ett svar varför hon lämnade denna jord.
Hon hade så mycket kvar att visa världen, hon hade så mycket kvar att ge.. Och jag hade så mycket mer att säga till henne, jag var inte redo att överlämna henne till himlen.
Jag känner så mycket smärta, ilska och mycket mer. Känslorna är så många.
Jag vet att Linnea har det bra nu, hon är lycklig hon känner inte längre någon smärta.
Hon har hittat frid, hon är himlens vackraste ängel och flyger där uppe med ett lyckligt leende.
Men jag vill inte ha henne där uppe, jag vill ha henne här nere på jorden med mig.
Om jag kunde så skulle jag klättra upp och hämta henne, men jag kan inte de.
Jag kan inte längre se henne, prata med henne, ta på henne, krama henne, känna hennes underbara lukt.
Och jag kan inte förstå varför, jag kan verkligen inte förstå.
När Linnea dog kom ensamheten, vem ska jag nu ringa när jag behöver prata eller bara gråta ut?
Vem ska nu backa upp mig när något händer, vem ska rädda mig från all ondska?
Vem ska berätta för mig vad som är rätt och fel, vem ska ge mig svar jag söker efter?
Hon var den som ALLTID var där, oavsett vad.
Min käraste stora syster som skyddade mig och fanns där när ingen annan gjorde det.
Hon finns ju inte längre..
Jag måste fortsätta leva, fortsätta andas.. Jag ska göra allt det där, och det ska jag göra för dig Linnea.
Jag ska fortsätta berätta om våra minnen för världen, jag ska berätta om dig. Berätta för alla vilken underbar person du var.
Här nere på jorden kommer du alltid leva vidare.
Du kommer alltid minnas, du kommer minnas med glädje!
För DU Linnea var en glädjespridare, Och jag vet att den gnistan aldrig kommer att slockna här nere hos oss, den kommer för all evighet att vara tänd.
Jag vet att du vakar över mig, jag vet att du håller min hand när jag är rädd eller smärtan är för stor.
Jag vet att du är med mig.
Bästa vän, kusin och syster den plasten kommer ingen annan kunna ta ifrån dig.
JAG ÄLSKAR DIG.
Saknaden är så stor.